Förhistoria om verksamhet runt hamnområdet

Äskekärrsskeppet

Äskekärrsskeppet

Äskekärrsskeppet

Göta Älv med bifloder har haft stor betydelse som segelled sedan urminnes tider. Därom vittnar inte minst det vikingaskepp som 1933 påträffades i Äskekärr, beläget strax norr om vår båthamn. Äskekärrsskeppet, en s k “Knarr”, betraktas som det finaste och bäst bevarade skeppsfynd från vikingatiden i vårt land.

Där vår båthamn är belägen, fanns i seklets början en last och lossningsplats för Ahlafors Fabriker. Råvaror och färdiga produkter skeppades med pråmar från och till Göteborg.

 

 

Ångbåten Selma Lagerlöf

Ångbåten Selma Lagerlöf

Ångbåten Selma Lagerlöf

Passagerartrafiken, på älven var livlig och ett tiotal båtar transporterade folk och gods från Göteborg mot Trollhättan. Kända namn som “Elfängen ” “Necken”och “Älvkungen” finns säkert i minnet hos en del av oss. Nol hade också två rederier i seklets början, Ångbåts AB Nohl och Ångbåts AB Karl Gustaf.

När järnvägen sedan blev färdig fanns det dock ingen möjlighet för älvbåtarna att konkurrera.

Är du intresserad av älvtrafiken förr kan du läsa mer i tidskriften Länspumpen 1984:1 som utgivits av

image002Klubb Maritim, Västra kretsen.

 

De första fritidsbåtarna i modern tid kom till Nol i början av 1920-talet. Det var små segelbåtar eller roddbåtar med s k sprisegel, och med dessa gjordes utflykter på älven och någon gång till Kungälv. När sedan motorer kom i handeln, blev båtarna större och fler till antalet. Det var ofta bilmotorer från A-ford och T-ford som med lämliga ändringar användes. Färderna blev längre och nu kunde man via Nordre Älv komma ut till havet för bad och fiske. Populära resmål var Kippholmen i Nordre Älvs mynning och Stora Kalven längre ut på fjorden.

I början av 1950-talet byggdes det första båthuset vid Sköldsåns mynning, det var placerat alldeles intill strandkanten med portar ut mot ån. Upptagning och sjösättning gjordes i samband med högvatten. Båthuset brann dock 1960.

Järnvägen

Järnvägen

Järnvägen

Plast som båtbyggarmaterial introducerades i slutet av 1950-talet – på gott och ont. De ekonomiska förutsättningarna förbättrades, och möjligheterna att skaffa båt ökade för många. Då båtarna blev fler, steg också kraven att på ett mer rationellt och ordnat sätt sköta om sina båtar, både under vintern och sommaren. Bryggor, båtvagnar och slip blev ett måste och krävde efter dåtidens mått stora investeringar. Det behövdes också förståelse samt samarbetsvilja från kommunala myndigheter.

Förutsättningarna fanns och båtklubben bildades den 2:e maj 1960.

Åke Fridell/Ronny Eriksson